Två år i Cascais - Barnhem i Shanghai

Barnen ligger fastspända med tygremsor i sina sängar. Några med benen, andra i armarna, ibland båda, ibland bara en arm. Det blir röda märken efter remsorna. Några barn har stora funktionshinder andra är förmodligen helt friska men lämnade på barnhemmet ändå. Cirka tjugo barn i ett rum på ca 30 kvadratmeter gissar jag. Två ayis sitter i rummet o vaktar barnen som ligger i sängarna när vi kommer. Leksaker tar svenskorna och amerikanskorna med sig när de kommer. En dag i veckan får de komma och besöka. De har provat att lämna leksaker där, men då är de borta nästa gång de kommer.

Jag fick följa med idag och kan få åka med på måndagar fram över. Ska jag det? Oerhört svårt att se dessa barn, de far så illa. I stort sett ingen stimulans alls. Två ayi på tjugo barn, bara mata dem tar mycket tid. Vi fick hjälpa till med matningen och fick då se hur det brukar gå till....

En ayi sitter med barnet liggandes i knät med huvet snare nedåt än uppåt och trycker i maten. De vill göra det snabbt. Barnen kan inte tugga, de lär sig att bara svälja snabbt. Märkligt att de inte kvävs.... När jag såg detta var jag tvungen att gå ut!

På andra våningen finns leksaker, bilar och det är nästan som utomhus. Dit kommer barnen bara på måndagar en liten stund, personalen kan inte bära upp så många barn eller lämna några heller förmodligen. Utomhus kommer de i stort sett aldrig. De ligger troligen allra största delen av tiden i sina sängar....Såg inga täcken eller kuddar.

På måndagar efter matningen har besökarna fått igenom att barnen ska borsta sina tänder, ett steg i rätt riktining. Men efter tandborstning är det sovstund. Ofta brukar de vuxna stoppa in någon sötsak i munnen på barnen då som de kan suga på, lugna sig och kanske somna. Så bra med den tandborstningen.

De som arbetar där har ingen utbildning alls, de tjänar 1400 yen (lika mycket i svenska) i månaden, vet inte om de jobbar fem eller sex dagar i veckan, gissar på sex. De flesta arbetar nämligen sex dagars vecka. Jämför vår ayi som tjänar samma på två dagar i veckan. De är de lägst ner på skalan, ingen vill ha dessa jobb. Förmodligen inte de som jobbar där heller...De är hårdhänta och inte snälla mot barnen ens när vi är där!

Det finns handikappanpassade hjälpmedel som förmodligen samlats in av någon organisation. Men ingen vet hur de ska användas.

Jag blev så berörd, vad kan man göra? Samla pengar hjälper inte, det handlar om kunskap och inget annat. Ska jag åka dit? Gör det någon skillnad att någon sitter en gång i veckan och håller ett barn i knät? Barnen blir glada när man pratar med dem, de vill upp i knät. Sedan är det svårt med kommunikation. Självlklart har språket stor betydelse men jag tror inte det är hela problemet, de är ganska okontaktbara. Mest bara fysiska. Man kan få kort ögonkontakt.

Har inga bilder idag, tänkte ta på en säng med tygremsan liggande....men det blev inte.

Hur ska jag göra med detta? Det är sex svenska tjejer som åker dit varje måndag, de ska träffas en dag och prata, jag får nog följa med på det och sen fundera lite. Vad händer med dessa barn sen?

En älskad unge, så skulle alla ha det!

Kramar!!

Ann-Sofie