Ann-Sofie

Jag känner mig så sentimental, är det åldern? Är jag i DEN åldern? Då menar jag inte sentimental som en negativ känsla, utan som en positiv....Om ni förstår? Det kan vara något som är så fint eller vackert så man nästan börjar gråta. Visserligen kan gråten vara pinsam då men inte om man är ensam, då är det bara skönt!? Jag sitter inte här och gråter nu, bara så ni vet :) Bilden här nedan speglar lite min känsla.

 

Vad kan det bero på?  Att jag känner mig så här? Beror det på att jag sett mitt hus, som är mitt men jag inte bor i nuförtiden? kanske längtar jag hem? Eller beror det på att jag är här och träffar Andreas och flera underbara vänner, som jag snart ska åka ifrån igen? eller beror det på allt detta plus att jag ska åka till Shanghai där jag också lärt känna många härliga människor som jag sedan måste lämna för gott? Jag känner mig oerhört lyckligt lottad just nu (känns väldigt farligt att skriva!) och samtidigt är jag rädd att snart "smäller" det, snart händer något som tar ifrån mig den sköna känslan jag har just nu....För eller senare är det ju så. Jag ska göra allt jag kan för att njuta av de stunder jag får. Blev det lite löjligt sentimentalt nu? I så fall stämmer det, det är precis så jag känner mig just nu!

 

Idag är det tisdag och om en liten stund ska jag åka upp till min mamma i Lysekil, där ska jag passa på att andas frisk luft. I morgon tar vi en tur till Smögen, min syster ligger begravd här (bidrar kanske till den ledsna delen i min känsla?) kollar till så hon får några blommor, sedan vill jag se om det ligger några båtar längs Smögenbryggan, en promenad där ser jag fram emot. Ska försöka få till en liten bild. Har jag berättat att min kamera är död? Den druknande i kaffe på tåget till Peking.....i ljust minne bevarad.

Vi hörs! Kram