Två år i Cascais - Lämnar jag ut mig nu?

15 mars 2014

Mitt vuxna liv har till stor del inneburit mycket arbete och stor stress. Det yrke jag valt är inte på något sätt stressfritt. Med tre barn varav en Andreas och allt vad det inneburit av sjukhusvistelser i långa perioder och utdragna processer med byråkrater i vård och omsorg. En man som rest mycket i sitt arbete och lämnat mig hemma veckor i sträck ensam med barnen. Det låter kanske som jag beklagar mig, det menar jag inte!! Vi har tillsammans valt vårt liv och jag har känt mig duktig och kompetent! Jag blev vid ett tillfälle kallad "ironlady" och tog det som en komplimang. Men det hade sitt pris, jag gick i in väggen för några år sedan. En dag slog det liksom till, jag var ute och körde bil, plötsligt liksom vaknar jag upp och undrar vart är jag på väg? Var är jag? Hur kommer jag hem? Detta är inga symboliska frågor på något sätt utan helt konkret, jag hade ingen aning om var jag befann mig, inte heller hur jag skulle köra för att komma hem....

Jag var borta ett år från arbete och lång tid är borta ur mitt minne för gott antagligen, det är svart, jag minns ingenting. Anders och tjejerna kan berätta saker vi gjorde som jag var med på och jag har ingen aning om detta. Jag minns att Caroline och Frida skojade med mig ibland berättade samma sak gång på gång som jag genast glömde, jag försökte låtsas att jag hängde med och sa -jahaaaa! då skattade de, de märkte att jag hade ingen koll.... förmodligen var det jobbigt för dem att ha en mamma som var så totalt förvirrad. Mitt närminne försvann nämligen också en period, jag minns att det var skrämmande att inte veta vad jag sagt eller gjort en timma innan.

Jag hade tur, fick verklig hjälp, jag tror faktiskt att jag hade kunnat vara "sjuk" än idag, men jag kom tillbaka och jobbade heltid igen i flera år innan den här chansen med att åka till Kina dök upp. Jag känner att jag kanske på grund av dessa upplevelser kan uppskatta att vara ledig en period. Jag tycker också att jag kan få lov att ha det lite bra? Det finns många som är värda det och inte får möjligheten, det vet jag....

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag det här på min blogg? Möjligen borde jag inte det? Bloggen är gjord för att handla om min tid och mina upplevelser i Kina Shanghai. Men den handlar ju om mig och det här är jag! Jag går gärna ut på laydies night och dricker champange, jag tycker det är hur kul som helst att sy upp kläder på fabric market. Jag uppskattar verkligen att äta middag ute ofta, att resa och leva det liv jag just nu gör.

MEN jag tar det inte för givet! Tycker inte det är självklart att just jag ska ha dessa möjligheter. Det är inte heller dessa ytliga företeelser som är viktigast för mig i mitt liv. Det som är viktigast för mig är min familj, min man mina barn, släkt och inte minst mina vänner!!! Att ha människor runt omkring sig som man kommer nära som man delar värderingar med är den största glädjen i mitt liv. Det är inte självklart bara "gamla vänner och släktingar, kan lika gärna vara nya.....Vad är det som gör att vissa människor bara går in i ens hjärta? Måste här berätta om Andreas, han har en nära vän, de gillar verkligen varann, vännen är döv och Andreas är synskadad, de kan inte prata med varann, egentligen inte göra något. Bara sitta nära, stå nära, skratta ,klappa på varann. De väljer alltid varandra, ingen annan är lika bra. Båda är glada när de är tillsammans, de kan sitta hela dagar brevid varandra och vara nöjda. Vad är det? Personkemi?
Känns ju som något magiskt?

Jag o Teddy!!

Jag har haft underbara dagar här hemma, nu ser jag fram emot lika härliga dagar i Shanghai.

Kram

Anne

Åh vad mysigt att höra om Andreas. Och du, känn verkligen att du får lov att njuta av tillvaron! Kram /anne

Svar: Ser fram emot att se och prata med dig! Kram

Ann-Sofie Corneliusson

Maria Bäck

Vi saknar dig på jobbet! Men det vet du ju redan!! 😜👍Ta vara på din go'a tid, det är du värd!! Tids nog kommer vi köra skiten ur dig igen! KRAM från en vän.

Svar: Ja, måste bygga upp mig inför nästa omgång, KRAM vännen:)

Ann-Sofie Corneliusson

Malin Hemberg

Vad vackert du skriver Ann-Sofie, tack för att du delar med dig. Kram Malin

Svar: Det var snällt sagt! tack.....detsamma, du har en jättefin blogg, kollar in ibland så du vet :)

Ann-Sofie Corneliusson

Anonym

Du är makalös på många sätt - Anders är makalös på lika många sätt och relationer är något fantastiskt- puss på dig

Svar: Tack! Detsamma!!

Ann-Sofie Corneliusson

Susanne

Jag är glad att kalla dej min vän.
KRAMAR

Svar: Detsamma! :) Kram

Ann-Sofie Corneliusson

Margareta Kagebo Dahlgren

Du skriver så fint jag känner som Andreas med sin vän, det är atttid så mysigt då vi träffas! Du är värd det allra bästa! Underbara DU! Kram från ett sommarvarmt Marsa Alam, Egypten!!!

Svar: Tackar!!! Ha det riktigt "gött" i värmen och bada för mig också!!!

Ann-Sofie Corneliusson

Viola Johansson

Hej Ann-Sofie!
Det är väldigt intressant att läsa det du skriver! På sista tiden har jag haft möjlighet att läsa dina inlägg. Framförallt är det väldigt intressant det du berättar kring Andreas. Du och jag har ju aldrig varit så nära varann lokalmässigt på jobbet, så jag har liksom inte lärt känna dig och fått möjlighet att lära mig om honom tidigare. Du beskriver allt så himla nära och känslomässigt djupt. Det riktigt lyser kärlek genom dina ord! Vilken fin människa du är!
Jag känner väldigt väl igen de symptom du beskriver som rör stressen; detta att glömma saker, vad man har sagt, kommit överens om... Jag har inte känt igen mig själv på sistone och just detta med glömskan är en väldigt otäck och skrämmande känsla. Jag jobbar med mig själv och försöker verkligen skärpa mig och unna mig att ta det lugnt mellan varven, men helt plötsligt är man åndå inne i det där allt snabbare snurrande hjulet igen... Det gäller verkligen att vara vaksam!
Passa nu på att unna dig att njuta av detta spännande äventyr som du har fått möjlighet att uppleva! Det kommer att bli ett fint minne längre fram!
Kram Viola

Svar: Tack! Vilka fina ord, kanske är vi lite lika? Det är lätt att snurra till det i stressen. Ta det vackert du med! Ibland försöker jag tänka på att vara förlåtande mot mig själv, det är ju för att vi vill så mycket så gärna som vi hamnar här. Det är väl egentligen ett positivt drag? Jag tror att du (liksom) jag har höga krav på oss själva? men var säker på att du duger! Det är många som tycker att du gör ett fantastiskt jobb, jag med! Kram Ann-Sofie

Ann-Sofie Corneliusson

Marita

Du är värd att då uppleva lyxhustrutillvaro just nu. Lev i nuet och njutit av det och släpp all duktighet och måsten.

Svar: Check!!! det ska jag, tack :)

Ann-Sofie Corneliusson

Catarina G

Du är en sån inkännande och varmhjärtad person som verkligen ser andra!!! Ditt arbete kräver mycket av sociala kompetenser och som du skrev en annan dag, en mamma slutar aldrig att se till sina barns bästa. NI har dessutom ett barn som är helt beroende av andras omvårdnad, ansvar och välvilja. Du är en person som månar så om andra och då blev det för mycket. En erfarenhet att ta till sig, man måste stanna upp ibland och se hur mycket ens ork räcker till och se vad som inte kan väljas bort.
Ni är en fantastisk familj, ni gör mycket tillsammans och har en styrka ihop.
Jag är glad att få vara er vän. Kram C

Svar: Tack! Vi/ jag är så glada att vara era vänner :)

Ann-Sofie Corneliusson

Maria

Vad trevligt att ta del av din blogg och lära känna dig lite som vuxen. Vi har ju bara våra barndomsminnen ihop. Hade varit kul att prata mer i Lysekil. Kram

Svar:

Ann-Sofie Corneliusson